Kära läsare!
Detta inlägg är mest terapi där jag får en chans att skriva av mig efter en vedervärdig dag med strul, strul och strul. Innehållet är säkerligen helt ointressant för er och ni behöver absolut inte känna er tvingade att läsa.
/Calle
Idag var det en såndär dag som man bara vill glömma bort så fort som möjligt.
Om vi tar de från början så startade det hela med att bildörren frusit fast trots att kupévärmaren varit på sen 04:00. Värmaren är nog inte världens bästa men att tina bilen så att det går att öppna dörren är väl det minsta man kan begära. Jag fick alltså klättra in genom passagerardörren och klämma över min lekamen till förarstolen och från insidan bearbeta dörren så att den öppnades.
Glad i hågen efter att ha lyckats med den bravaden vred jag om nyckeln och det sa inte ens klick. Bilen var hel död. Rigor Mortis Majoris!
Efter lite trixande med den andra bilen så lyckades jag parkera den så nära döingen att startkablarna räckte, men fick jag igång skrället? Nä? What! Nä! Fuck!
Det slutade med att jag fick köra de stora grabbarna till skolan och frugan och lillgrabben blev strandade hemma och missade inskolningen på dagis medan jag tog frugans bil till jobbet i Borås. Ringde min bilmekare 100 gånger på vägen men fick bara tala med hans svarare.
Väl framme vid jobbet inser jag att mitt passerkort var kvar i min bil som lekte lik hemma på gården så jag fick gå till vakten med mössan i hand för att be om ett fulekort så jag kunde ta mig till min arbetsplats. Vakten är snäll och fixade snabbt ett kort åt mig. Tack!
När jag var framme vid min dator och precis hade placerat ändan på stolen ringer telefonen och frugan säger att tvättmaskinen inte fungerar. Eftersom både diskmaskinen och spisen havererat med bara några veckors mellanrum blev jag inte speciellt förvånad utan mer uppgivet apatiskt ledsen. Vi kom dock fram till att frugan skulle kolla huvudsäkringarna.
Dessa är placerade på utsidan huset i en plåtburk som måste öppnas med en tång och den innehåller 3 proppar och 1 brytare. Frugan lyckades med bravaden att hitta den trasiga säkringen efter bara sjutusen telefonsamtal till supporten, mig. Steg två var att hitta en passande ersättningspropp. Trots kaoset i Ateljén så lyckades hon hitta en sådan medan jag telefonledes ledde henne bland bråten. Till slut var den nya säkringen på plats och tvättmaskinen lyset upp som en julgran av alla härligt kulörta kontrollampor. Frid och fröjd.
Det tog inte tjugo minuter innan telefonen ringde igen … Vi har inget vatten!
Häcklefjäll! Ny felsökningsrunda. Var det fruset? Nä troligen inte. Var det en propp ute … eller inne … nä! Med lillkillen på höften fick hon kämpa sig ner för den trånga trappan till källaren och hydroforen där hon studerade de två (inte en) brytarna och upptäckte att den nyaste av dem hade flippats till off-läge utav nån obskyr anledning. När hon slog om den till on började hydoforen brumma och vattnet kom tillbaka.
Stärk av känslan att två av de stora problemen var ur världen och i mekanikerns frånvaro googlade jag som snabbast och upptäckte att det var lite känsligare med att startkabla nya bilar. På min tid, med VW 1500 av 1969-års modell, var det inga problem att dra igång urladdade bilar. Nu var det tydligen viktigt att jorda rejält i motoblocket eller motsvarande för att få tillräckligt med kräm till startmotorn.
Detta måste testas så det blev tidig hemgång och ilfart hem till vraket på gården. Efter en hel del trixade för att komma ännu närmare eftersom startkablar alltid görs en meter för korta lyckades jag koppla ihop Tjernobyl med Duracellkaninen och det funkade … inte!
Men det funkade att varva upp frugans bil för att få lite extra kräm ur den och skyndsamt springa till min och vrida om nyckeln. Då startade den! Seger!
Tog en tur till Öxabäck och tillbaka för att ladda upp batteriet lite. Resterande del av dagen var bra.
Nu återstår bara att se om bilen startar imorgon bitti …
- Lev!
/Calle
